I detta inlägg får du läsa den sjätte dikten i min bok ”Jag. Har. Inga. Ord. Kvar”.
Denna dikt heter Bort från livet och jag tror att den skrevs för 6-7 år sedan.
Så här i efterhand kan jag tycka att jag borde ha daterat texterna men jag gjorde inte det så jag vet inte exakt när de skrevs och i ärlighetens namn så är det ganska mycket som är suddigt i mitt minne utifrån när olika saker hände då det hänt så mycket under tiden då min son var aktiv i sitt missbruk.
Bort från livet
Förr tyckte jag att det värsta var all kriminalitet och allt våld, inte drogerna i sig
Nu tycker jag att det är lika illa, för drogerna drar dig länge och längre bort
Bort från oss alla, bort från vardagen, bort från livet, bort från allt
Det är som om inget håller dig kvar här i livet, inget annat räknas, inget annat är viktigt eller betyder något för dig
Fast jag tror inte att det egentligen är så
Jag tror att din högsta önskan är att komma tillbaka till oss andra, till livet, till det som betyder något
Men du förmår inte, eftersom du är kidnappad och ingen lösensumma är tillräcklig.
Som du märker hänger denna dikt ihop med dikten Kidnappad som var månadens dikt i november 2021.
Just denna känsla av att min son var kidnappad av drogerna var väldigt starkt för mig.
Precis som känslan av maktlöshet när man ser någon man älskar dras längre och längre ner i missbruket.
Den illustration som tillhör dikten, som min mamma målat, föreställer en tom stol vid ett träd och jag tycker att den är väldigt talande i sin enkelhet.
Jag tänker ibland på Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter där Ronjas pappa utbrister ”Hon fattas mig” när Ronja och Birk försvinner.
Precis så har jag känt under tiden min son var aktiv, han fattades mig…
Har du någon som fattas dig?
/Anna