Varje månad presenterar jag en av mina texter ur min bok ”Jag. Har. Inga. Ord. Kvar” och i detta inlägg kommer den andra texten som heter ”Skuggan”.
Skuggan
Min son är en skugga av sitt forna jag
Ett spöke, en vålnad, en som lever bredvid vårt liv, en som inte riktigt deltar, en som har en fot i livet och en fot i graven
Det är så det blir, det blir liksom parallella liv
Det svåra med att ens son blir en skugga är att man kan inte fånga honom, man kan inte ta i honom, han finns men ändå inte
Det är väldigt konstigt att ha en son som finns men ändå inte
Det är då jag känner mig som en mamma utan barn, fast jag har en son, jag känner mig halv
Jag är också en skugga av mitt forna jag
Man blir sån, man förändras, vare sig man vill eller inte
Det går liksom inte att värja sig mot ångesten och rädslan
Den förändrar ens person, i grunden, man blir en annan, en rädd person som gärna håller sig i skuggan, som håller sig undan, en som inte berättar att ens son är en skugga av sitt forna jag för någon
Jag har funderat på när jag skrev denna text och jag vet faktiskt inte eftersom i princip alla mina texter från boken är skrivna under en ganska lång period.
Den första texten som heter just ”Jag har inga ord kvar” skrevs först av alla mina texter och det är ca 8-10 år sedan jag började skriva.
Jag tror att Skuggan åxå är skriven för ganska länge sen.
Just känslan av att ha ett barn men ändå inte var en stark och genomgående känsla hos mig under de perioder min son var aktiv i sitt missbruk.
Det låter kanske konstigt för har man barn så har man, men känslan var att jag hade inte honom, jag hade inte tillgång till honom vare sig fysiskt eller mentalt, även om han levde.
Detta skapade en känsla av ständig saknad hos mig, jag saknade honom och kände mig halv, som ett symbios.
Jag upplevde även att både min son och jag själv blev som skuggor, skuggfigurer, som förändrades så mycket.
Vi var inte längre oss själva, de vi egentligen var.
Människor i missbruk förändras ofta och det gör även vi anhöriga för det går inte att värja sig inför detta.
Det går inte att inte påverkas av att en anhörig mår dåligt och far illa.
Man påverkas mer eller mindre vare sig man vill eller inte och detta ledde i mitt fall till att jag drog mig undan i meningen att jag inte pratade om min situation med så många. Jag blev tyst, som en skugga.
Här är den illustrationen som tillhör Skuggan och det är min mamma, konstnären Ann-Margret Johansson Pettersson som gjort alla illustrationer i boken och jag tycker de är så fina!
Jag tycker att de är oerhört starka i sin enkelhet och jag gillar verkligen att de är i princip svart/vita men alltid med en liten färgdetalj.
KLICKA HÄR om du vill beställa ett eget exemplar av boken.
Har du känt dig som en halv förälder nån gång?
Vad gjorde du då?
#duärinteensam❤️
/Anna